trinecbrever.blogg.se

För inte alls längesedan kunde jag aldrig i världen se mig själv flytta hemifrån. Det var så skrämmande att veta att jag en dag faktiskt skulle vara tvungen att stå på egna ben. Bara tanken på det fick tårarna att rinna. Men nu har jag fått prova på i ett halvår att bo för mig själv, utan familjen, och det har varit hur bra som helst! Jag upptäckte faktiskt att det inte var så skrämmande alls! Eftersom jag bodde på en skola med massa andra fina människor så behövde jag aldrig vara ensam om jag inte ville. Det fanns alltid någon att prata med eller umgås med. Men jag tyckte faktiskt att det var ganska skönt att vara ensam ibland också. Nu känner jag att jag kanske är redo för att ta steget att flytta hemifrån på riktigt! Även om det skulle vara 143 mil från mamma, och ännu längre från pappa. Självklart skulle det vara riktigt läskigt och jag skulle nog ha väldans massa fjärilar i magen i början. En och annan tårflod skulle nog också rinna nerför kinderna och jag skulle nog vilja knäppa med fingrarna och vara hemma snabbt som blixten. Men det som kommer vara värst är att lämna allt som jag har här. Jag vet att jag inte kan komma tillbaka till det som finns nu; hemma-huset, grannar, vänner osv. Huset kommer förmodligen säljas, vännerna åker iväg på sina egna äventyr och grannarna är ju inte de samma om någon annan bor i vårt hus. Men min bästa vän som bor i grannhuset kommer ju alltid finnas kvar och ha en speciell plats i mitt hjärta oavsett hur långt ifrån varandra vi bor!  ♥

 

Nu är det ju inte direkt bestämt hur långt jag kommer att flytta, men ATT jag kommer att flytta är ett faktum. Jag vet inte när och jag vet inte vart, men jag vet att det kommer bli ett herrans äventyr och jag vet att det kan vara läge att ha på sig flytväst den dagen jag åker - tårarna kommer spruta!!

Hoppas ni alla följer med mig den dagen jag flyttar!  ♥

 

 

Hade jag kunnat så hade jag tagit med mig huset när jag flyttar...